Born This Way 2LP

Inte långt in i den oavbrutna reklamparaden för Born This Way, Lady Gagas andra fullängdsalbum och utan tvekan det mest efterlängtade albumet på 2010-talet, började en viss känsla av oundviklighet spela in. Det var oundvikligt att Born This Way skulle bli en upptrappning av The Fame, det var oundvikligt att Gaga skulle gå dit andra inte vågade, det var oundvikligt att det skulle bli större än något annat album som släpptes 2011, både i skala och framgång. Gaga har tagit på sig att sila bort alla personliga detaljer som återstår i hennes låtar så att hon kan skriva hymner för sina Little Monsters, den brokiga skaran av queers, missanpassade, utstötta och tuffa kids som hon kallar sina egna. Vilken performance art-chock Gaga än hade på The Fame/The Fame Monster har nu förvandlats till ren teater. Hennes dramaklubbsambition att förena rock & roll-rebellion med sina discobeats gör Born This Way till Like a Prayer möter Bat Out of Hell. Gaga har valt att inte gräva under ytan. Hon nöjer sig med att presentera sina teman och sedan låta dem vara, och använder dem som den röda tråden i en 80-talspastisch som framförs till ett obevekligt Eurotrash-puls. Ekon av Whitney Houston, Pat Benatar och Bruce Springsteen – vars långvariga samarbetspartner Clarence Clemons blåser sax på två låtar – kan höras genomgående, men det är naturligtvis Madonna som är hörnstenen, som ger Gaga melodin till "Express Yourself" och ett pop-prejudikat för katolsk skuld. Lady Gaga rekontextualiserar medvetet Material Girl för en postmodern kollage, och de listiga likheterna erbjuder påtagliga påminnelser om att Gaga är arvtagerskan till divatronen. Och Born This Way befäster verkligen hennes ställning som en slags popvisionär. Gagas sanna gåva är hennes avsevärda skicklighet i att leverera grunderna. Till skillnad från så många av hennes jämnåriga klipper och klistrar hon inte ihop sina låtar digitalt, hon bygger upp dem från ackorden och accessoariserar sedan fritt. Hon överger inte denna känsla på Born This Way, men hon tar den för given, och pressar aldrig sina kompositioner eller produktioner till oförutsägbart territorium. Hon serverar det förväntade, vilket kan vara ganska tillfredsställande: "Marry the Night" glittrar med en neonpuls, "Born This Way" har en uppsluppenhet i sin självhögtidlighet, "Judas" förvandlar "Alejandro" till ett högtravande gotiskt disco, hon uppnår sin metall-disco-fusion på "Bad Kids," och hon visar till och med sårbarhet på "Yoü and I."

Låtlista

A1. Marry The Night
A2. Born This Way
A3. Government Hooker
A4. Judas
A5. Americano
B1. Hair
B2. Scheiße
B3. Bloody Mary
B4. Black Jesus † Amen Fashion

C1. Bad Kids
C2. Fashion Of His Love
C3. Highway Unicorn (Road To Love)
C4. Heavy Metal Lover
D1. Electric Chapel
D2. The Queen
D3. Yoü And I
D4. The Edge Of Glory