Joanne 2LP

Det är svårt att inte betrakta Joanne genom Artpops prisma, albumet från 2013 där Lady Gagas växande fameballong äntligen sprack. Ambisiöst men rörigt, Artpop debuterade högt men föll kraschande till marken och stannade av efter den andra singeln, duetten med R. Kelly, "Do What U Want." Gaga drog sig snabbt tillbaka till kabaréscenen och spelade in ett fint standardsalbum med Tony Bennett, ett drag som inte bara gav henne möjligheten att arbeta med en legend, utan också signalerade att hon ansåg Artpop vara ett steg för långt: Cheek to Cheeks camp var elegant, inte grälla, ett erkännande av att hon återigen hade kontroll över sitt skämt. Det banade väg för Joanne, en smart strömlinjeformning av Lady Gaga-personan som fungerar som motsatsen till Artpop. Alla överdrifter är borttagna medan egenheterna används som accenter på låtar som oftast är välgjord pop. Några nummer kastar en förbigående blick på countrymusik -- titeln "Joanne" blinkar åt Dolly Partons "Jolene"; i ett annat arrangemang skulle balladen "Million Reasons" kunna vara en vuxenpop-crossover från Faith Hill eller Shania Twain -- men Gaga står stadigt kvar i danspop även när hon tar in Father John Misty, Beck, Florence Welch och Josh Homme från Queens of the Stone Age för samarbeten. Homme har skrivit "Diamond Heart" och "John Wayne" med henne, två av de hårdare discolåtarna här, medan Misty assisterar på den stadigt rullande "Sinner's Prayer" -- kanske den bästa fusionen av country och pop här -- och "Come to Mama," en pigg tillbakablick på Motown som får en följeslagare i Welch-duetten "Hey Girl," en analog slow jam som svävar i det skimrande ljuset. Dessa, tillsammans med den upproriska "A-Yo" och onani-oden "Dancin' in Circles," hittar inte nödvändigtvis bekväma följeslagare i de ballader som strösslats genom albumet, men exekutiv producent Mark Ronson hjälper till att polera Joanne så att den flyter lätt, vilket är dess tilltal. [Joanne släpptes även på LP.]